Idag har jag gått runt och känt mig allmänt värdelös och sur, inte för att det är ovanligt men kände mig extra seg idag.

Så satt jag och väntade på tunnelbanan när det slog mig; varför är jag så jävla bitter?!

Jag har ingenting att va bitter på!

Jag har det jättebra! -jag har ett awesome jobb, jag är någorlunda frisk, jag är inte osams med nån, jag har bostad, pengar, mat och en sjukt trevlig roomie, jag är ledig 3 dagar i veckan och är dessutom påväg ner i vikt med framgång!

varför är jag så jävla bitter?!

Idag har jag iofs jäääävligt ont i ryggen, den håller på att gå av tror jag. Bokade in en tid hos en naprapat imorse så jag hoppas det blir bättre när jag har varit där!

 

Urs, sköljde precis ner 2 panodil med en jättevarm loka. Blä.

 

Jag går runt på stan och kommer hela tiden på mig själv att jag går med mungiporna nere vid knäna.

Why so low?

Jag måste verkligen peppa upp mig!

Jag gör ingenting på fritiden, jag har ingen lust att ens boka in en fika med en kompis eller vad som helst!

Jag vet att jag måste, för annars kommer detta fortsätta i en spiral nedåt tills jag blir deprimerad igen. Jag känner att det är påväg.

 

Det jag känner för just nu, i detta andetag är att sitta hemma i min soffa i min lägenhet i Norrköping brevid Jenny och Tina och kolla på nån gammal tv-serie och ät chips och dricka cola.

Jag vill det.

Det känns som den här stan ha berövat mig på mina vänner. Jag hatar det.

Jag hatar att dom har sitt liv i norrköping utan mig.

Jag vill ha dom här hos mig!

Jag behöver dom!

 

Jag insåg idag att jag är en sån person som hellre har ett par få nära vänner och många bekanta, istället för många vänner där ingen vet allt om mig.

Det behöver bara dom som är närmast veta. Allt.

 

Idag var jag så nära jag nånsin kommit att få en hjärtattack, och alla tankar jag tänkt innan det hände slog mig extra hårt i det ögonblicket.

Nu ska jag laga mat och gråta. hejdå.

 

Ps: Tror jag har lite pms.