Tanten jag tänker sätta mig brevid säger:

- Man kan lägga väskor däär..  och pekar på en plats mellan sätena brevid.

stressad och virrig blir jag knölig i huvet och vet inte vad jag ska göra först, för folk gå fortfarande på bussen och jag är i vägen.

Då kliver plötsigt en skitsöt kille på bussen. Han ser lite sliten ut, med sitt trassliga, långa, blonda hår och blekta jeans. han slänger upp en väska som jag gissar innehåller några slags symbaler till ett trumset, på platser mittemot där jag tänkt ställa min ena väska och ser sedan stressiga mig.

-Jag kan ta den! säger han och hugger tag i min väska utan att jag hinner tänka och jag får ur mig:

-ööh ååhh, schysst, tack ?!...ööh..

Sen sätter han sig mittemot mig på en fyra-sätes-plats och så sitter vi i ca 15 minuter och försöker att inte titta på varandra.

Eller jag försökte att inte titta på honom iaf.

Så tar han upp telefonen och ringer ett samtal, och när personen han ringer till svarar får jag en chock.

Den här otroligt trevlige och snygga killen pratade den BREDASTE värmländskan jag någonsin hört, och jag har aldrig varit med om nån sådan turn-off ever!!

Nu vill inte jag va sån, men helt seriöst. Värmländska är INTE sexigt.

Östgötska är inte hett heller direkt men det är man ju van vid.

jävlar vad jag blev paff.

Jättekonstigt.

Men det förklarar iaf varför han va så trevlig. Han kunde ju inte varit stockholmare, den var det första jag tänkte.

Jaja. om jag hade pratat mer hade han kanske tyckt att jag va världens tönt också.

Tur det.

jag vet vart han bor nu iaf. vad nu det ska va bra för.

Jävla stalker-Bättan.

Äh. Jag kan nog komma över det här. Det går kanske att vänja sig.

Vi skulle säker få jättefina ängla-barn med rosa hår.

get it? Rosa hår? han är blond och jag rödhårig? höhöhö.

Nä nu är jag för flummig.

Går och lägger mig.

Herrå