Jag känner att det blivit för mycket politik-prat på facebook den senaste tiden.

Det är väl såklart oundvikligt, och jag har själv bidragit, men jag fick precis nog.

Nu räcker det.

Jag vill från och med nu inte prata mer om det (förns valet i höst).

Måste låta allt sjunka in nu och bara låta det vara, fokusera på det jag vill och måste göra just nu istället.

 

T.ex. just nu måste jag gå ner och se om det finns en tvättid och sen jobba i mitt perukmakeri!

 

Hejrå!

Buuuäää!!!

 

Nu är Priscilla slut!!

Här kommer galna bilder från sista föreställningen (som va sjukt crazy).

 men jag tänker skita i det och skriva tvärtom istället.

 

Har fått tänka om lite för i sommar. Kommer kanske skaffa en ny inneboende, eller ta smällen och försöka klara hyran själv!

Har redan kollat upp lite folk om det skulle krisa, men just nu känns tanken att bo själv jävligt skön!

 

Jag möblerade om lite om lite idag för att få lite ny känsla i lägenheten, nu när jag bor själv!

Bytte plats på ett hörnskåp från vardagsrummet och flyttade in det i sovrummet och ställe ut lampan och bordet från sovrummet till vardagrsummet.

 

Jag kom på igår förmiddag att jag måste ju packa inför New York nu!

Hinner ju inte packa imorrn, och på söndag förmiddag planerar jag att sova så jag orkar va vaken på flyget så jag inte får så mycke jetlag!

 

Åh förresten....Guess what...

Det finns ett annat land som jag bara inte KAN hålla mig borta från...

Bokat och klart, Ussa och jag återvänder till Thailand i början av december!!!

Nu är det bara 2 helger kvar med Priscilla och sen är det sommar!

Börjar med Evita i slutet av Maj!

Åh jag kommer sakna känslan man har under föreställningen på Priscilla, den är speciell och väldigt happy!

 

På söndag åker jag och hälsar på Ussa i New york!!!!

Det ska bli så hiiiiiimla kul!!!!

Vi ska gå på second hand-affärer och så hoppas jag hinna med nån musikal också!

Det blir en kort tripp eftersom jag har föreställning nästa helg också, men det är det värt!

Hiii

Jag och Jenny sket i det här med att supa oss fulla på valborg, och gick istället på bio!

Vi såg Divergent, som var en ball framtidsfilm. Värd!

 

En liten självinsikt.

Jag har funderat mycket den senaste tiden och kommit underfund med att det är pga mig som det aldrig blir nåt förhållande mellan mig och killar jag träffar.

Jag får nån slags awkward och pinsam känsla i hela kroppen när jag blir intresserad av nån, sådär så man inte kan prata med dom. Det blir bara att jag stirrar på dom avsmakligt och ser konstig ut eller rentav trycker dom ifrån mig dom för att jag blir obekväm och rädd. Jag får en känsla av att vad jag än säger nu så kommer han inte vilja ha mig längre, han kommer komma på att jag egentligen är helt dum i huvet, eller komma på att jag egentligen är en supertönt, eller att egentligen är jag ju inte så snygg som han först trodde, men det ser han ju nu när han tog sig en närmare titt.

Då är det bättre att hålla käft, le lite stelt och gå bort en bit.

ELLER?

Antgaligen inte eftersom inget har funkat.

Antagligen har alla som råkat ut för detta med mig bara tyckt att jag var awkward och lämnat mig pga DETTA beteende.

Det är ju jävvla typiskt i sånna fall.

 

Jag önskar att jag kunde ta det lite lättare, lite mer casual.

Istället för att bli stel som en vettskrämd uggla.

Det här är nåt att träna på alltså.

Men det här med förhållanden och dejter känns verkligen som en brutalt läskig berg-och-dalbana som jag väldigt gärna vill åka på men tvekar för att jag är så JÄVVLA höjdrädd.

Just nu är jag ju iofs inte ens i närheten att påbörja nåt förhållande med nån så egentligen behöver jag väl inte bry mig just nu, men jag måste ju börja träna om jag nån gång träffar nån som skulle va rätt.

Kanske har man redan träffat den personen?

Läste nånstans att dom flesta har träffat personen man kommer sluta upp med redan innan man fyllt 16.

Alltså inte att man blir ihop innan man är 16 och sen forever, men att det är nån som man någon gång träffat innan 16 års ålder.

Utbudet minskar plötsligt drastiskt. :S

Hoppas detta inte gäller alla. Det vore orättvist.

 

Jag behöver i vilket fall som helst träna på att vara i förhållande. Eller öva på att öppna upp sig kanske. Över huvud taget!

 

En kollega sa för ett tag sen till mig att han först trodde att jag var extremt blyg, sen trodde ha att jag var världens bitch, men sen flera månader senare insåg han att jag bara inte hade öppnat upp mig riktigt. Jag har tydligen även väldigt svårt att öppna upp mig för vissa personer trots att jag inte är intresserad av dom på det kärleksfulla sättet.

 

Kärlek känns för mig svårt, komplicerat och fyllt av ångest.

Så ska det väl inte va?

Måste träna bort det här.