Hiii

Jag och Jenny sket i det här med att supa oss fulla på valborg, och gick istället på bio!

Vi såg Divergent, som var en ball framtidsfilm. Värd!

 

En liten självinsikt.

Jag har funderat mycket den senaste tiden och kommit underfund med att det är pga mig som det aldrig blir nåt förhållande mellan mig och killar jag träffar.

Jag får nån slags awkward och pinsam känsla i hela kroppen när jag blir intresserad av nån, sådär så man inte kan prata med dom. Det blir bara att jag stirrar på dom avsmakligt och ser konstig ut eller rentav trycker dom ifrån mig dom för att jag blir obekväm och rädd. Jag får en känsla av att vad jag än säger nu så kommer han inte vilja ha mig längre, han kommer komma på att jag egentligen är helt dum i huvet, eller komma på att jag egentligen är en supertönt, eller att egentligen är jag ju inte så snygg som han först trodde, men det ser han ju nu när han tog sig en närmare titt.

Då är det bättre att hålla käft, le lite stelt och gå bort en bit.

ELLER?

Antgaligen inte eftersom inget har funkat.

Antagligen har alla som råkat ut för detta med mig bara tyckt att jag var awkward och lämnat mig pga DETTA beteende.

Det är ju jävvla typiskt i sånna fall.

 

Jag önskar att jag kunde ta det lite lättare, lite mer casual.

Istället för att bli stel som en vettskrämd uggla.

Det här är nåt att träna på alltså.

Men det här med förhållanden och dejter känns verkligen som en brutalt läskig berg-och-dalbana som jag väldigt gärna vill åka på men tvekar för att jag är så JÄVVLA höjdrädd.

Just nu är jag ju iofs inte ens i närheten att påbörja nåt förhållande med nån så egentligen behöver jag väl inte bry mig just nu, men jag måste ju börja träna om jag nån gång träffar nån som skulle va rätt.

Kanske har man redan träffat den personen?

Läste nånstans att dom flesta har träffat personen man kommer sluta upp med redan innan man fyllt 16.

Alltså inte att man blir ihop innan man är 16 och sen forever, men att det är nån som man någon gång träffat innan 16 års ålder.

Utbudet minskar plötsligt drastiskt. :S

Hoppas detta inte gäller alla. Det vore orättvist.

 

Jag behöver i vilket fall som helst träna på att vara i förhållande. Eller öva på att öppna upp sig kanske. Över huvud taget!

 

En kollega sa för ett tag sen till mig att han först trodde att jag var extremt blyg, sen trodde ha att jag var världens bitch, men sen flera månader senare insåg han att jag bara inte hade öppnat upp mig riktigt. Jag har tydligen även väldigt svårt att öppna upp mig för vissa personer trots att jag inte är intresserad av dom på det kärleksfulla sättet.

 

Kärlek känns för mig svårt, komplicerat och fyllt av ångest.

Så ska det väl inte va?

Måste träna bort det här.